Hej då 08/09! Hej 09/10!
I onsdags tog säsongen 08/09 slut både inom innebandy, fotboll och hockey. En säsong är till ända, samtidigt som en ny tar sin början. Det ostoppbara hjulet börjar snurra igen, oavsett om man vill inte. Jag ska ge mig på en sammanfattning av året som gått. Jag kommer garanterat glömma att nämna en del. Men jag ska försöka att minnas året som gått.
---
Att innebandy är sporten som ligger mig varmast om hjärtat har nog ingen av er missat. Och hur ska man sammanfatta det kanske mest händelserika innebandyåret i mitt liv på några rader. Vart ska man börja? Försöket med gemensamt juniorlag gick ju kanske inte som vi hoppats resultatmässigt, men killarna fick en bra erfarenhet och känna på tuffare motstånd. För mitt kära Edebäcks del var det en säsong i moll, A-lager ur div 3 och U-laget ur div 4. Att U-laget skulle få det tufft var ingen överraskning direkt. Att A-laget åkte ur är förstås inget jag är nöjd med. Vi tappade många namnkunniga spelare, fick in några ersättare, men skulle ha behövt några namn till, men de tillfrågade spelarna tackade nej. Och efter en hyfsat start på hösten, blev det mörk vinter med idel förluster och till slut var vi hoplöst sist. Nu väntar div 4 och jag är övertygad om att Edebäck kommer bli ett topplag, med tanke på de bra nyförvären de fått och som är på väg in. Edebäck kan vara tillbaka i div 3 ganska snart igen.
Vid årskiftet fick jag frågan om att bli sportchef i HIBS, ärkerivalen till Edebäck. Tankarna flög runt i huvudet, vad skulle jag svara på detta. Tacka nej till ett division 2-lag och därmed också inte få vara med i satsning kring innebandygymnasiet? Till slut blev det för mycket att för att tacka nej. Jag vet inte hur reaktionera var bland Edebäcksfolket. Hittils är det bara en enda som öppet visat att jag gjort fel och svikit klubben. Det är något jag fullt respekterar, men som sagt annars har ingen sagt något. Inte till mig i alla fall. Och ni ska inte tro att Edebäck är något jag skiter i nu, jag kommer följa laget så gott jag hinner och hålla tummarna för laget i varje match. Utan Edebäck, och då främst Ove Erneström och Hans Mallwitz, så skulle jag förmodligen inte hålla på med innebandyn och förmodligen skulle inte de flesta av er läsa dessa rader. Edebäck är och kommer så vara laget närmast hjärtat.
Om man bortser från det sportsliga, så var utevecklingen av innebandygymnasiet det roligaste som hände under säsongen. Johan Gustafson har lagt ner ett otroligt arbete att på två år byggt upp ett gymnasium från egentligen ingenting till något som idag rankas av förbundet som ett av sex bästa i hela Sverige. Till hösten kommer Johan heller inte vara själv på gymnasiet, Thomas Eriksson, förbundskapten, elitserietränare etc, kommer finnas där. Vem hade trott det för 2-3 år sedan? Men utan elever blir inga klasser. Och resor till norska distriktslagsmästerskapen, där jag, Totte Gadevall och Simon Björk, representerade innebandygymnasiet. Och redan i första matchen visade Gadevall varför han är en framtida scout, han upptäckte Filip Halvorsröd, en center med bra blick, bra skott och som gjorde rätt saker varje gång, redan efter 10 minuter. Sedan fick vi träffa norska U19-kaptererna och de rankade han som en av de två bästa 93:orna i hela Norge. Och det tog alltså 10 minuter för Gadevall innan han sa till mig "den där 10:an är ju grymt bra, bäst på plan" (jag kommer inte ihåg exakt vad han sa, men något liknande).
Nästa resa var till Linköping där jag, Bobby, Linnéa, Joline och Julia skulle representera skolan. På plats var förstås också Johan G. Jag ska inte påstå att vi gjorde så många fynd på resan. Men vi fick flera bra tillfällen att scouta de värmländska spelare som sökt till oss. Men ett fynd gjorde vi, eller jag rättare sagt (ja, det var faktiskt jag). Västergötland skulle möta Stockholm. Mina medresenärer ville tillbaka till hotellet för att "ta igen sig", men jag lyssnade inte på dom utan kollade på matchen. Och runt där på plan sprang en blond rightare med nummer 14 på ryggen i den gula västgöta-tröjan. Västergötland förlorade, men den där nummer 14 hade imponerat på mig. Spelade smart, enkla lösningar på problemen, bra skott. Och under finalspelet sprang jag in killen som hette Karl Pontén. Och för att göra en lång historia lite kortare, om en dryg månad flyttar Karl från hemorten Skövde för att bo, plugga och spela innebandy i Hagfors. Vem hade trott att en kille från Skövde skulle flytta till Hagfors för att spela innebandy för säg 2-3 år sedan?
I mars började den s.k. silly season. Och innebandyvärmlands silly season var/är kanske inte lika silly som fotbollens (på Europa nivå), men lite cirkus var det. För min och HIBS del så lyckades vi med uppsatt mål. Vi fyllde de platserna vi ville skullas fyllas. Daniel Jonsson kommer ge oss "secondary scoring", som det så fint kallas i NHL när man har fler än bara förstakedjan som gör mål/poäng, Mattias Johansson ger försvaret rutin och bättre bredd, Jesper Karlsson ger oss chans att spela med tre kedjor (tidigare hade vi ju bara två centrar, jag menar absolut inte att Jesper är tredjecenter eller liknande, sådana specifika saker bestämmer tränaren, inte sportchefen) och med sin stora potential får vi en spelare som bara kommer bli bättre och bättre. Christoffer Larsson ger oss större valmöjlighet på forwardsplatserna och kommer bli en bra tillgång med sina oerhört fina fysik och farliga skott och Andreas Carlsson ger även han oss bättre bredd och valmöjlighet bland forwards, fortsätter Bobby som han avslutade 08/09 så kommer han gå en bra säsong till mötes. Jag ljög lite nyss upptäckte jag, när vi gick in silly season sökte vi efter två backar och vi har värvat en. Så vem vet, kanske ett sista nyförvärv dyker upp framöver. Vi får se.
Men bästa värningen var nog ändå den redan tidigare nämnde Thomas Eriksson, en mer meriterad och utbildad tränare tror jag det inte finns i Värmland just nu, inte bland de aktiva huvudtränarna i alla fall. Även som person imponerar Thomas, ödmjuk, dedikerad, engagerad etc. Jag tror Thomas kommer ge oss mycket, både på kort och långsikt.
Sista stoppet för säsongen var SDF-SM i Nyköping för 91:orna. Och det blev stor succé för Värmland, ledda av den oerhört duktige Tomas Colling. Semifinal blev det innan suveräna Stockholm satte stop, dock ska man komma ihåg att Värmland ledde inför sista perioden. Flera spelare i Värmland visade att både de och klubbarna (om de stannar kvar i Värmland d.v.s.) går en bra till möttes. Att Jon Hedlund är en grym målvakt visste de flesta, men han leverade verkligen när det gällde som allra mest, utan han hade det inte blivit semifinal. Tobias Henrysson var genomgående bästa forwarden enligt mig, Arvika IBF visar återigen att de oerhört bra på att få fram talanger. Tobias skapade chanser, gjorde mål, slet över hela plan, i varje match, oavsett ställning. Bästa backen var den lugne, kloke och svårpasserade David Nilsson från Sjöstad. Han leverade både offensivt och defensivt i varje match. Han vilades mot Småland, då blev det förlust.
Till sist måste man ju uppmärksamma att Rikard Eriksson från lilla Hagfors på några månader först skrev på för världens största klubb, Warberg IC, och sedan vann junior-VM! Inte dåligt det.
Herregud, hoppas ni orkade läsa allt. Blev lite långt kanske. Men innebandy är ju världens bästa sport också. :)
---
Ishockey och fotboll då? Jag säger bara Färjestads BK vann SM-guld, Pittsburgh Penguins vann Stanley Cup och Manchester United vann Premier League. Jag är nöjd, räcker så.
---
Vad händer annars då? Ja, sommarvärmen har tagit slut, precis när jag fick lite ledighet på förmiddagarna från jobbet på posten, typiskt. Annars sliter jag vidare på Posten, trivs riktigt bra.
Helgen spenderades i myggornas och knotens heliga rike, Almhöjden i Västmanland. Men visst hade vi det trevligt trots de små djävlarna.
Till helgen kommer världens bästa Greta på besök hit till Uddeholm. En hel vecka med Greta, det ni. :D
---
Dagens video blir klassiska Fortunate Son med Creedence Clearwater Revival
---
För övrigt anser jag att Ekshärads Sporthall bör byggas ut.
---
Att innebandy är sporten som ligger mig varmast om hjärtat har nog ingen av er missat. Och hur ska man sammanfatta det kanske mest händelserika innebandyåret i mitt liv på några rader. Vart ska man börja? Försöket med gemensamt juniorlag gick ju kanske inte som vi hoppats resultatmässigt, men killarna fick en bra erfarenhet och känna på tuffare motstånd. För mitt kära Edebäcks del var det en säsong i moll, A-lager ur div 3 och U-laget ur div 4. Att U-laget skulle få det tufft var ingen överraskning direkt. Att A-laget åkte ur är förstås inget jag är nöjd med. Vi tappade många namnkunniga spelare, fick in några ersättare, men skulle ha behövt några namn till, men de tillfrågade spelarna tackade nej. Och efter en hyfsat start på hösten, blev det mörk vinter med idel förluster och till slut var vi hoplöst sist. Nu väntar div 4 och jag är övertygad om att Edebäck kommer bli ett topplag, med tanke på de bra nyförvären de fått och som är på väg in. Edebäck kan vara tillbaka i div 3 ganska snart igen.
Vid årskiftet fick jag frågan om att bli sportchef i HIBS, ärkerivalen till Edebäck. Tankarna flög runt i huvudet, vad skulle jag svara på detta. Tacka nej till ett division 2-lag och därmed också inte få vara med i satsning kring innebandygymnasiet? Till slut blev det för mycket att för att tacka nej. Jag vet inte hur reaktionera var bland Edebäcksfolket. Hittils är det bara en enda som öppet visat att jag gjort fel och svikit klubben. Det är något jag fullt respekterar, men som sagt annars har ingen sagt något. Inte till mig i alla fall. Och ni ska inte tro att Edebäck är något jag skiter i nu, jag kommer följa laget så gott jag hinner och hålla tummarna för laget i varje match. Utan Edebäck, och då främst Ove Erneström och Hans Mallwitz, så skulle jag förmodligen inte hålla på med innebandyn och förmodligen skulle inte de flesta av er läsa dessa rader. Edebäck är och kommer så vara laget närmast hjärtat.
Om man bortser från det sportsliga, så var utevecklingen av innebandygymnasiet det roligaste som hände under säsongen. Johan Gustafson har lagt ner ett otroligt arbete att på två år byggt upp ett gymnasium från egentligen ingenting till något som idag rankas av förbundet som ett av sex bästa i hela Sverige. Till hösten kommer Johan heller inte vara själv på gymnasiet, Thomas Eriksson, förbundskapten, elitserietränare etc, kommer finnas där. Vem hade trott det för 2-3 år sedan? Men utan elever blir inga klasser. Och resor till norska distriktslagsmästerskapen, där jag, Totte Gadevall och Simon Björk, representerade innebandygymnasiet. Och redan i första matchen visade Gadevall varför han är en framtida scout, han upptäckte Filip Halvorsröd, en center med bra blick, bra skott och som gjorde rätt saker varje gång, redan efter 10 minuter. Sedan fick vi träffa norska U19-kaptererna och de rankade han som en av de två bästa 93:orna i hela Norge. Och det tog alltså 10 minuter för Gadevall innan han sa till mig "den där 10:an är ju grymt bra, bäst på plan" (jag kommer inte ihåg exakt vad han sa, men något liknande).
Nästa resa var till Linköping där jag, Bobby, Linnéa, Joline och Julia skulle representera skolan. På plats var förstås också Johan G. Jag ska inte påstå att vi gjorde så många fynd på resan. Men vi fick flera bra tillfällen att scouta de värmländska spelare som sökt till oss. Men ett fynd gjorde vi, eller jag rättare sagt (ja, det var faktiskt jag). Västergötland skulle möta Stockholm. Mina medresenärer ville tillbaka till hotellet för att "ta igen sig", men jag lyssnade inte på dom utan kollade på matchen. Och runt där på plan sprang en blond rightare med nummer 14 på ryggen i den gula västgöta-tröjan. Västergötland förlorade, men den där nummer 14 hade imponerat på mig. Spelade smart, enkla lösningar på problemen, bra skott. Och under finalspelet sprang jag in killen som hette Karl Pontén. Och för att göra en lång historia lite kortare, om en dryg månad flyttar Karl från hemorten Skövde för att bo, plugga och spela innebandy i Hagfors. Vem hade trott att en kille från Skövde skulle flytta till Hagfors för att spela innebandy för säg 2-3 år sedan?
I mars började den s.k. silly season. Och innebandyvärmlands silly season var/är kanske inte lika silly som fotbollens (på Europa nivå), men lite cirkus var det. För min och HIBS del så lyckades vi med uppsatt mål. Vi fyllde de platserna vi ville skullas fyllas. Daniel Jonsson kommer ge oss "secondary scoring", som det så fint kallas i NHL när man har fler än bara förstakedjan som gör mål/poäng, Mattias Johansson ger försvaret rutin och bättre bredd, Jesper Karlsson ger oss chans att spela med tre kedjor (tidigare hade vi ju bara två centrar, jag menar absolut inte att Jesper är tredjecenter eller liknande, sådana specifika saker bestämmer tränaren, inte sportchefen) och med sin stora potential får vi en spelare som bara kommer bli bättre och bättre. Christoffer Larsson ger oss större valmöjlighet på forwardsplatserna och kommer bli en bra tillgång med sina oerhört fina fysik och farliga skott och Andreas Carlsson ger även han oss bättre bredd och valmöjlighet bland forwards, fortsätter Bobby som han avslutade 08/09 så kommer han gå en bra säsong till mötes. Jag ljög lite nyss upptäckte jag, när vi gick in silly season sökte vi efter två backar och vi har värvat en. Så vem vet, kanske ett sista nyförvärv dyker upp framöver. Vi får se.
Men bästa värningen var nog ändå den redan tidigare nämnde Thomas Eriksson, en mer meriterad och utbildad tränare tror jag det inte finns i Värmland just nu, inte bland de aktiva huvudtränarna i alla fall. Även som person imponerar Thomas, ödmjuk, dedikerad, engagerad etc. Jag tror Thomas kommer ge oss mycket, både på kort och långsikt.
Sista stoppet för säsongen var SDF-SM i Nyköping för 91:orna. Och det blev stor succé för Värmland, ledda av den oerhört duktige Tomas Colling. Semifinal blev det innan suveräna Stockholm satte stop, dock ska man komma ihåg att Värmland ledde inför sista perioden. Flera spelare i Värmland visade att både de och klubbarna (om de stannar kvar i Värmland d.v.s.) går en bra till möttes. Att Jon Hedlund är en grym målvakt visste de flesta, men han leverade verkligen när det gällde som allra mest, utan han hade det inte blivit semifinal. Tobias Henrysson var genomgående bästa forwarden enligt mig, Arvika IBF visar återigen att de oerhört bra på att få fram talanger. Tobias skapade chanser, gjorde mål, slet över hela plan, i varje match, oavsett ställning. Bästa backen var den lugne, kloke och svårpasserade David Nilsson från Sjöstad. Han leverade både offensivt och defensivt i varje match. Han vilades mot Småland, då blev det förlust.
Till sist måste man ju uppmärksamma att Rikard Eriksson från lilla Hagfors på några månader först skrev på för världens största klubb, Warberg IC, och sedan vann junior-VM! Inte dåligt det.
Herregud, hoppas ni orkade läsa allt. Blev lite långt kanske. Men innebandy är ju världens bästa sport också. :)
---
Ishockey och fotboll då? Jag säger bara Färjestads BK vann SM-guld, Pittsburgh Penguins vann Stanley Cup och Manchester United vann Premier League. Jag är nöjd, räcker så.
---
Vad händer annars då? Ja, sommarvärmen har tagit slut, precis när jag fick lite ledighet på förmiddagarna från jobbet på posten, typiskt. Annars sliter jag vidare på Posten, trivs riktigt bra.
Helgen spenderades i myggornas och knotens heliga rike, Almhöjden i Västmanland. Men visst hade vi det trevligt trots de små djävlarna.
Till helgen kommer världens bästa Greta på besök hit till Uddeholm. En hel vecka med Greta, det ni. :D
---
Dagens video blir klassiska Fortunate Son med Creedence Clearwater Revival
---
För övrigt anser jag att Ekshärads Sporthall bör byggas ut.
Kommentarer
Trackback
